Announcement

Jag har till våren sökt in till Stockholms Universitet.
Förstahandsval, kandidatprogrammet i Geografi.

Jag beräknade att vara här i minst en termin och max två terminer och känner redan nu att jag kommer vara väldigt nöjd med att enbart spendera en termin här.

Jag verkligen älskar Santa Barbara, det är en otroligt fin stad, ren och tjusigt inspirerad efter spansk stil. Majoriteten av gatorna har spanska namn, det står skrivet inte bara på engelska utan öven på spanska på publika platser och staden kryllar av central-och sydamerikaner. Människor är vänliga och hjälpsamma, om än inte för vänliga och hjälpsamma, och det råder en allmänt bra atmosfär i det amerikanska samhället. Folk är väldigt medvetna  i denna stad och man kan inte gå ut utan att se minst tre joggare ute på gatorna, människorna här älskar att springa!

Santa Barbara City College är också en riktigt bra skola med dedikerade lärare (utifrån mitt perspektiv), ett underbart campus och intressanta kurser. Det finns kurser för alla och skolan erbjuder en mängd olika hjälpmedel  till sina elever. Behöver du hjälp finns den att hämta och använda.

Trots det underbara med denna stad känner jag ändå att jag inte kommer vilja vara kvar här i en termin till och det beror på en mängd olika faktorer. Den starkaste som jag känner, som jag även känt sedan i början på detta år är att jag måste ta tag i mina studier på riktigt.

Min plan var att jag bara skulle arbete på MSA i ett år, det var det som var tanken men jag valde sedan, då jag trivdes så bra, att stanna och sluta i juni istället för att sedan börja plugga till hösten. Jag trodde (och tror än på) att det var mycket bättre att fortsätta arbeta och spara pengar än att bara glida runt då jag inte visste vad jag skulle plugga. Sedan kom dock USA-resan ivägen och jag valde det istället och valde då att skjuta upp studierna ännu mer.

Har sedan i Januari haft ångest över att inte ha tagit tag i studierna utan att jag hela tiden skjutit upp dem och sagt till mig själv att jag tar det till hösten, till våren eller till nästa höst. Visst att jag studerar nu, men jag ser inte detta som att studera på riktigt, det går inte att se det på så vis när man är i Santa Barbara, detta är ju flera månaders av semester med  några obligationer.
Det kan vara så att jag inte riktigt har varit redo för studier förrens nu, för nu efter mitt beslut, känns det oerhört bra. Jag tror att min ”semester” av studier här har motiverat mig att börja plugga på riktigt, plugga något som verkligen intresserar mig. Det är också så att jag tror att om jag kommer stanna här så kommer det bara vara halvhjärtat och jag kommer inte få ut något mer av studierna här, det kommer inte ge mig mycket mer att spela på (förutom erfarenhet och språk som jag ej kan få i svea) och det kommer kosta en mängd mycket mer för att inte vara heldedikerad. Jag vill då hellre ta denna vårtermin och påbörja mina studier för att ta mig fram i livet.

Några andra faktorer är att jag verkligen saknar de som står mig nära. Jag verkligen avskyr att inte kunna åka hem till min farbror och äta söndagsbrunch eller möta upp min storebror när han jobbar sent. Jag saknar till och med min lillebror och då kan ni förstå hur illa det är. Jag saknar min llillasyster något otroligt mycket också och det hjälper inte att hon varje gång jag pratar med henne frågar när jag ska komma hem och om jag kommer vara där på hennes åtta-årsdag. Jag vill inte vara frånvarande från hennes liv i ett helt år.

Jag tänker alltid att om man vill göra något så kan man göra det oavsett vad och man ska alltid följa ens drömmar, men jag tror även att drömmar går att modifieras och ändras efter behag.
Det är du som har huvudrollen i ditt liv, lev det efter din egen vilja och inte efter andras förväntningar.

Jag vill intergrera mig själv i vardagen, då detta inte är en ”verklig” vardag. Jag vill återgå till att jobba vilket är något jag inte kan göra här då jag inte är behörig till det och vilket är något jag finner oerhört frustrerande. Jag älskar att jobba. Det är via arbete du kan göra saker och inte behöva tänka på att det inte rullar in pengar. Studentlivet (utan jobb) suger, man behöver den extra inkomsten och inte behöva tänka på att den inte kommer. Jag har jobbat sedan jag var 14, arbetade under hela gymnasietiden och sedan har det bara rullat på. Det är/var en totalförändring från att alltid arbetat till att enbart studera och inget annat, helt plötsligt fick man en massa extra tid, som om jag skulle behöva det med mina redan 36 timmar om dygnet!

Jag har även kommit till den insikten att jag inte är en gruppmänniska, jag vill inte bo i ett kollektiv. Inget ont om Familjen, men det fungerar inte. Antingen är det jag som är för renlig av mig eller så har Familjen interna saker att arbete med (inse att jultomtens nissar inte finns där och hjälper dem längre). Jag skulle inte klara att bo ett halvår till i kollektivet, jag är ingen gruppmänniska och det fungerar inte.

Utöver allt innan känner jag även att jag inte riktigt är på samma nivå som människrona här, för tre år sedan hade jag troligen tyckt detta var sjukligt häftigt men jag gör det inte nu. Jag ser inte förtjusningen (och har aldrig riktigt gjort det) i att varje helg gå ut och fylla sin kropp med kopiösa mängder alkohol, jag antar att människorna här tar igen efter deras strikta high school år.
Hur som haver, det attraherar mig inte mycket och inte riktigt heller det sättet de ”festar” på.
Något jag även märkt är att det inte går att ha ”givande” konversationer med amerikaner, allt är bara ytligt. När jag träffar andra europeer märker man skillnaden, det är mer kvalitet i dem konversationerna. Jag saknar kvalitetshänget. Det mesta här är bara kvanitet, vilket får man att tänka på min gamla idrottslärare som under ett av mina utvecklingssamtal sa följande:

”Kvalitet Natacha, inte kvantitet”

Hon har så rätt, dessa ord följer fortfarande med mig i livet.
Jag har även två andra ord jag alltid tänker på och som kommer från vår andra idrottlärare under högstadiet. Dagen var efter vår avslutningsmiddag i nian och vi var ”förväntade” att spela fotboll nere i Lövsta. Efter väldigt få timmars sömn och en hel del firande var ingen kapabel till att kunna spela fotboll och vår idrottslärare (som har en engelsk brytning) säger då småflinande till min kära vän Malin:

”Handlingar – Konsekvenser”

De handlingar man gör i livet ger konsekvenser, positiva eller negativa. Valet är ens eget och jag känner mig nöjd och redo att åka hem.